Analys – Uppsala och Mål

DSC_0066

Det spelar nog ingen roll om man blir 1:a eller 11:a. Det är att nå hela vägen eller göra allt i försöket som är viktigt.

Det var många missnöjda och nöjda, glada och besvikna igår kväll i en regnig målgång i Uppsala. För SM är speciellt. Alla har anmält sig med syfte att göra sitt bästa och placera sig bra och för många var det en av sommarens stora tävlingar. Att inte skapa sig en tanke kring vart man skulle kunna hamna är omöjligt. Någonstans där inne finns om inte ett uttalat mål så åtminstone en ambition. Och den ambitionen slår in. Eller inte.

För mig gjorde den det. Enda sedan jag började träna  inför sommaren, någon gång i oktober, har Uppsala varit det som legat närmast i visualiseringen. Redan innan jag var helt säker på att det återigen skulle bli sprint SM. Det är min absoluta favoritbana i Sverige, ofta med ett starkt fält, tidigt på säsongen och självklart en cuptävling med all den dramatik det innebär.

Inför tävlingen hoppades jag länge på en topp 10 placering, vilket vore ett rejält kliv upp jämfört med tidigare år. Men jag har tränat mot och känt att det kan vara möjligt. När jag såg startlistan med många wildcards som normalt inte kör cupen blev jag dock lite skraj. Vasco, Gabriel och Fleetwood var alla iväg i Europa och tävlade men jag fick en känsla av att det kunde bli lite vad som helst placeringsmässigt.

42 startande på pontonen och jag visste att simningen fanns där. Alltså själva farten. Vad jag uppenbarligen inte var helt beredd på var slagsmålen, kylan som slog mot ansiktet och den allmänna förvirringen. Jag skulle efter loppet inse att många gjorde ganska kassa simtider, i förhållande till vad de brukar, på grund av hur starten blev. För första gången fick jag andnödskänningar och panik. En mjölksyrachock som bara gled genom kroppen. Jag fick gå upp och simma tarzan och var helt ärligt inne på att bryta, bara simma åt sidan och vänta på att någon skulle lägga en filt om mig och trösta mig. Det kändes piss.

DSC_0057

Efter tvåhundra meter började jag dock hitta rytmen, sjönk ner med huvudet i vattnet och simmade på. Jag tog bara placeringar efter det och kom trots allt upp med en helt okej placering, sextonde. Snabbt byte och in på åttavarvsbanan som startade i en riktigt skön backe. De första två varven led jag för att jaga ikapp en större klunga med i princip hela juniorfältet, mycket arbete själv med hungriga cyklister bakifrån. Till slut anslöt jag, bara för att få ligga uppe och göra större delen av jobbet i en klunga som inte ville eller kunde jobba. Vi blev ikappåkta bakifrån.

Istället klev en grupp nya cyklister upp med bland annat Robert och Sebastian Björklund, som drog isär den stora gruppen ordentligt. Jag fortsatte försöka bidra lite men det var riktigt bra fart. Så bra så att vi till slut hade skakat av oss i princip alla. Det var jag, Sebastian, Robert och Rasmus Andersson kvar som gick in mot nästa disciplin och jag växlade ut som 7a på SM. En overklig känsla. Att dessutom få göra det med Robert två meter bakom, som jag tränat otaliga timmar med de senaste åren var ju bara för coolt.

DSC_0072

Med den tuffa cyklingen gick benen inte helt i hundra tempo. Men har de någonsin gjort det i en triathlon? Jag sprang på bra och tappade förbi mig Fredrik Bäckson, Robert, Rasmus och någon mer den första halvan, men sprang tillräckligt bra för att hålla undan från hela den klunga vi cyklat ifrån och också snabblöpare som Jesper Svensson som kom bakifrån. Helt galet kul.

En 11:e plats som jag fick arbeta hårt för, inte bara den här dagen utan de senaste månaderna, men som var helt klart värt det. Ett dygn senare är jag fortfarande lika lycklig. För det handlar om att sätta upp ett högt mål, arbeta hårt för det och nå det. Och sedan sätta ett högre mål.

Tack alla som hjälpt mig på resan hit. Utan Benny på Veloposition, Johan på Trek och Mattias på Aktivitus hade gårdagens cykling och därmed placering inte varit möjlig. Löpningen och simningen hade aldrig fungerat utan att Monica på Whiola ständigt sett till att jag är hel. Och Mikaelas förtroende på Indie Bars, Mikaela som förövrigt tog ett snyggt SM silver igår! Ett stort tack till klubben för förtroendet i år. Men framförallt tack till Miriam och familjen som ger mig utrymme och stöd till det här, och Robert och Thobias som ständigt finns där och tror på mig i sadeln bredvid.

DSC_0086
Strike a pose
13445243_1206448269379736_6322449063899221028_n
Resultat

 

Annonser

Learn by doing – danska versionen

DSC_0017

Målet i år är att placera mig bra i cupen och de individuella cuptävlingarna i Sverige. Draftinglopp med tuffa simtider, ryckig cykling och tekniska varvbanor i stadsmiljö. Den cirkusen drar igång på SM i Uppsala nästa vecka. Men skall jag bli bra på tävlingstypen måste jag ju öva på den.

Jag är en av väldigt få triathleter i Göteborgstrakten som vill och tänker tävla på det här sättet. Alltså finns få träningsmöjligheter. Därför bar tävlingståget av mot Århus i Danmark med pappa som chaufför och resekompis för att få köra mot ett startfält som egentligen är tuffare än det i Sverige, bortsett från et fåtal namn här uppe. Helt klart ett jämnare fält med 25 av 28 som gick i mål inom ett tiominutersspann. Förra året körde jag danska mästerskapen i sprint och gjorde för mig en ganska okej tävling men kom näst sist, på grund av marginaler på fel sida.

I Århus gick jag in med inställningen att se till att marginalerna var på rätt sida. Skapa mig förutsättningar fram till löpningen och sedan låta det gå som det går. Tyvärr gjorde jag inte en av mina bästa simningar, med ett stökigt hav och stökiga danskar. Förberedelserna var inte heller optimala med små möjligheter till insim, på grund av en tävlingsledning som först sköt fram loppet, sedan kortade av framskjutningen med bara några minuters tillsägelse innan start. På tvåvarvsbanan låg också solen lågt och dolde bojarna. Tydligen inte då jag simmar som snabbast.

Jag kom ändå upp kring 20 av 30, klart bättre än förra året särskilt med en simning jag inte var helt nöjd med. Efter att ha tittat i resultatlistan ser jag också att det var 8 stycken inom tio sekunder före mig upp ur vattnet. Inte långt ifrån att vara 12 av 30 istället för 20 av 30, hade ju låtit bättre. Med gänget framför bildade jag en klunga som jobbade hårt i en fyravarvsbana med en 1 km lång uppförsbacke per varv. Cyklingen är verkligen det som utvecklats mest till i år. Vi åkte ikapp en del cyklister och blev fångade av någon bakom och blev en grupp om nio man där jag var bland de mer aktiva och till och med fick åka och skrika på några fripassagerare. Inget jag hade orkat med flämtande lungor förra året.

Löpningen är där danskarna differentierar sig mest från svenskarna med 12 löpare som gick under 17 minuter på en bana som skall ha varit 4.9 km. Men då var det sandpartier, jord och en del knixiga svängar. Jag sprang på 18:19 efter att ha slagit av tempot lite efter 3 km. Jag orkade inte hänga med min klunga som ökade och hade nog en minut neråt till de killar vi hängde av tidigt. I mål som 21:a med en bra genomkörare inför SM.

Sista veckan nu blir det en hel del simning för att hitta tillbaka till känslan som inte riktigt varit ”toppform” de senaste veckorna. Men jag tror att jag vet hur jag skall få den att bli det. Löpningen, cyklingen och självförtroendet är annars på plats för att vara på topp nästa helg.

Seniordebut

Nu är det igång! Det som jag och många andra längtat efter sedan november/december då de flesta tävlingar annonserades. Triathlonsäsongen.

Maj har varit en lite hektisk månad på grund av livet utanför träningen. Visserligen på ett skönt sätt, med två resor till släkt och vänner i Tyskland en del jobb och visst behov av återhämtning. Till timmar sätt har det varit en dålig månad, särskilt gällande simningen, men har haft bra kvalité och resultat i det jag gjort. Varvet blev en genomkörare med nummerlapp för att få bort pressen från debuten och få prova löpformen, och mycket väl hade mer vila hjälpt. 1:21:26 och därmed tre minuter snabbare än förra året var inte oväntat men bra. Vill mer, men inte min distans och inte nödvändigt att vara där än.

Och så riktiga debuten igår. Hallsta Triathlon, 2x Minisprint. Två gånger halva sprintdistansen med fyra timmar vila emellan. Första loppet massstart och draft-legal, andra  non-draft och jaktstart baserat på morgonen.

I svensk triathlon kör juniorer generellt samma starter som seniorerna, dels på grund av att de placerar sig bra och dels på grund av det låga deltagarantalet. De två senaste åren har jag alltså tävlat mot seniorer, men lite nervöst var det allt att kliva upp i en ny placeringslista och tävla på riktigt mot Vikner, Djärv, Fleetwood, Andersson med flera.

Nytt var också att köra triathlon helt osupportat. Körde bil upp själv hela vägen till Hallstahammar och var tidigt på plats för att prova banan. Bra känsla i kroppen och gillade omgivningen. Egentligen rullade allt på fint fram till tävlingen. Förutom det faktum att jag under natten slängt ner mobilen från nattduksbordet så att batteriet trillat ur. Alltså ingen väckarklocka. Vaknade med ett ryck när det var ljust ute och insåg att tävlingen eventuellt var förbi. Snabb titt på klockan visade att jag visserligen vaknat nästan en timme senare än tänkt, men hann trots det göra det viktigaste. Frukostrekord på cirka 2,5 minuter inklusive duka fram och av (prova själva för att se hur andra hotellgäster reagerar) och sedan av mot start.

Själva loppet gick bra, hyfsat upp i vatten och hamnade i samarbete med Rasmus Andersson och Johan Forsman som tog dagens 5e respektive 3e platser, hängde med nästan hela vägen. Teknisk bana och märkte att det finns mer att hämta i kurvteknik och explosivotet, men kännde mig starkast i gruppen på platten. Blev dock något för ryckigt så fick en liten lucka upp precis innan T2. Sprang lite stelt första varvet av två på 1,25 km, men hittade rytmen och kunde passera Martin Johansson och ta en 7e plats. Tog ut mig rätt så ordentligt, taktiken var att få en lucka inför andra loppet då jag skulle behöva cykla själv.

Fyra timmars paus med försök att sova och äta i en bil med regnet smattrande mot taket. Bägge två gick sådär. Fick skaka ur kroppen en hel timme innan start för att bli av med syran, men till slut gick det. Inför jaktstarten var jag hela 2:23 efter Vikner men bara 1:23 efter Djärv på 3e plats, 24 sek upp till Ramhult på 6e. Martin 18 sek efter och ytterligare fler inom minuten. Gjorde en bra simning och behöll positionen. Under cyklingen tappade jag lite framåt och Martin, Bejmar och övriga kom bakifrån, men fortfarande 7a in på T2. Ingen ikapp ännu. Andra löpningen var stark med ca 3:28 i snitt, där framförallt andra varvet gick snabbt. Vikner hade brutit så jag hade en sjätteplats, men vargarna jagade bakom. Sista 500 metrarna var spurt hela vägen, höll placeringen men mycket riktigt; 3 personer inom 10 sekunder bakom mig. Taktiskt svårt att lägga upp loppet men tycker att jag lyckades, om än marginalerna blev små. 6a i första loppet som senior i ett välmeriterat fält känns skönt.

Närmaste veckorna blir hårdträning för att slipa på detaljerna och få till det sista inför Uppsala. 18 träningsdagar och ett generalrep har jag på mig. Tillräckligt, har jag en känsla av.

Formen är här

13182990_10153411384226571_1373222738_n

Snart kör vi igång. Om en vecka närmare bestämt, efter allt slit fram och tillbaka sedan oktober. Många långa timmar och hårda pass, att ständigt fundera på mat, sömn, återhämtning, tekniska detaljer och allt vad det heter. Men nu är det dags. Och jag känner mig otroligt redo.

Precis som tidigare år är jag i väldigt bra form i maj. Min cykelnivå förra året vid den här tiden var väldigt bra, simningen hade flyttat upp flera steg och jag sprang på med flera pers på våren. I år är jag starkare i alla grenar. Skillnaden är att jag känner att det finns ytterligare lite till att klämma ut innan SM i Uppsala och svenska cupen. De första två loppen blir som uppvärmning och formkoll (GBG varvet och 2x Minisprint i Hallsta) med fortsatt bra träning. Därefter en tävlingsfri helg, för att sedan åka till en dansk cuptävling som generalrepetition och sedan är det dags för stora kalaset. Har alltså väntat med att köra igång grenspecifika tävlingar några veckor längre än tidigare år, och får en fin två veckors paus strax innan cupen. Så förhoppningsvis tar jag bara med mig ännu mer fart in i juni och juli.

Men fart finns redan nu. Gårdagens laktattest på Aktivitus visade 320 watt i tröskel (ca 4,6 w/kg) vilket är en rejäl höjning i den ”svagaste” grenen. Wingate-testet visade också att de anaeroba förmågorna förbättrats, både vad gäller maxwatt och spurtuthållighet. Mycket viktigt för de tekniska statsloppen. Mattias var nöjd med värdena, precis de han hoppades på när vi senast kollade av i vintras, och Emma som har ett bra tekniskt öga tyckte att jag såg väldigt avslappnad och mjuk ut. Så kanske har lärt mig cykla lite grann ändå.

Det där med mjukheten beror nog  på Benny också. Var nere och gjorde sista grundkollen inför säsongen hos Veloposition och vi har flyttat upp mig lite, lite och dessutom vinklat sadeln något. Perfekt mix av styrka, aerodynamik och komfort. Dessutom lite nya inlägg från Sidas som är formade efter foten, som gör att jag får just den där avslappningen längst ner på rörelsekedjan. Servning av cykeln på Trek Concept Store och så är det tekniska klart.

Så nu är det inte mycket att klaga på! Fortsatt gnet i poolen, lite cykel i regnet, löpning på en kort Tysklandsvisit och sen är det dags att leverera!

Mallorca 0416

Man kan ju låtsas som att man med fulltiddsysselsättning, ständigt jäktande och själv kommer att ta sig hela vägen. Eller så kan man ju bara inse att man behöver hänga på fartgruppen ut i backarna och sluta tänka några dagar.

Maten lagas åt en, kompisen som ligger i samma bana puttar på en när man snoozar och det finns för många galningar att försöka cykla efter i fantastiska små berg. Att leva proffslivet en vecka. Tack Triathlon Väst för ett asfett Mallorcaläger med mycket skratt, tid tillsammans och pushande av fysiska och mentala gränser! Det bästa gänget.

2016_0417_11341100IMG_0393IMG_0395IMG_0400IMG_0402IMG_20160419_115935received_10153582991537205thumbnail_DSC_1224

Diamanter under kudden och Fleetwood Mac

Frågan är ju vem man skall lyssna på i ett virrvarr av coacher och bloggar och åsiktsmaskiner. Att tycka till om träning är typ som att tycka till om politik. Även om de flesta teorier och vägar leder fram till samma sak är det dödsviktigt att övertyga alla andra om att det man själv gör är det bästa och framförallt det enda fungerande.

Bara det låter bra är det lätt att köpa. Oavsett om det ger resultat och känns bra eller inte. Och framförallt när man är ny med något. Just av den anledningen skriver jag inte så mycket tips eller råd här, och ger kanske inte alltid så många. För det fungerar ju trots allt bara för mig. Ibland måste man klura ut saker själv.

Börja med att ifrågasätta vad som är rätt. Är skadefritt och snabbt bättre än snyggt? Är låg armfrekvens verkligen bättre än hög? Är 50/50 i pedaltryck bättre än 49/51, måste du simma tretakt och får du aldrig träna dagen efter maxpass? Får du köra maxpass eller inte? Måste man (inte) sova 12 timmar om dagen och sedan på natten också? Är det bra att sova med en kristall eller en diamant under kudden? Och är inte 300 i stegfrekvens bättre än 180? Jag vettefan. Jag vet vilka av ovanstående som är vettiga eller inte. För mig.

Nä, hitta bara ett gäng människor som du tycker verkar ha coola idéer. Igår återupptäckte jag Benny på Velopositions visdom, och fick inspireras av Elit Rehab som gav nya tankar. Jag testar deras input. Testar och justerar. Och så hittar jag något bra. Hittar fler grymma och smarta bollplank. Inspireras och guidas, avviker kanske. Men lita aldrig blint på någon. Inte ens på att du inte kan lita blint på någon.

Fleetwood Mac har en asbra låt som heter Go Your Own Way.

Mätbart värre

12525257_1144895715534992_8438284902001419863_oEn mil är inte som en annan mil och en cykelsträcka är sig aldrig lik. Men ett kilo på skivstången är alltid lika mycket och Seedingloppet i Göteborg är alltid lika tufft. Det är inte så ofta som jag testar av mig själv, det förstör träningspassen och psyket lite för mycket, men när man gör det och det svarar är det en underbar känsla.

Förra året sprang jag den platta milen på 37:08 och lipade i mål för att jag inte fattade hur jag skulle göra för att löpningen skulle lossa. Inte lossa som i springa så snabbt som jag vill, men lossa som i utvecklas alls. Jag sprang över min förväntan. Då hade det gjort det efter annorlunda träning och idéer. Inte lyssnat så mycket på vad jag ”borde”. I år sprang jag på 36:21, cool med förväntan på precis det. Jag har börjat förstå mer och mer hur min kropp, med betoning på min, hänger ihop just nu. Och då kommer utvecklingen.

Jag har haft en skadefri vinter med väldigt få och korta förkylningar. Två spöken jag haft. Dessutom har jag i princip slutat springa kvalité. Gångerna jag springer i dem här farterna på träning uppgår nog mot varannan eller var tredje vecka. Löpningen är det minst prioriterade just nu. Istället har jag sprungit mindre och lugnare med inslag av någon distansvecka bortåt 7-8 mil. Jag har sprungit terräng och grus och hållit mig från hårda underlag och löpband. Tränat styrka, kört yoga, rörlighet och besökt Monica på Whiola precis tillräckligt ofta. Lyssnat på Emma på Aktivitus och lagt kvalitén på rullen i källaren och under Anders uppsikt i Valhalla.

Det räcker såklart inte till OS i varken 10000 meter eller triathlon för den delen. Men där är jag inte än. Det gäller att skynda långsamt. Jag har hittat hur jag just nu gör för att simma, cykla och springa snabbare utan att träna överdrivet mycket eller skada mig. Eller tappa motivation. Det är en enda stor flow-bubbla där allt snurras upp. Jag vill ha mer fart ur benen och armarna men enda vägen dit är att låta den komma. Steg för steg, sekund för sekund.